0%

Friars After All

Efter min skilsmässa 2006 som jag beskrivit under texterna Helvetesåren i bloggen, där jag blev misshandlad både psykiskt och fysiskt och där även djuren blev skadade, så lyckades jag till sist ta mig därifrån genom att i panik hitta fodervärdar till hästarna för att få bort dem sena kvällar och nätter när han inte var hemma.

Flera år efter skilsmässan så hotades jag till livet.
Jag var ett vrak.
Gång efter gång fick jag sammanfatta polisanmälningar, och inget hände.

Ändå försökte jag samla ihop mitt liv, och valde att mot alla odds ha kvar några av hästarna som jag älskade mest och hade haft som mina största drömmar inom aveln.
Min vackra fuxfärgade import Friars After All och hennes dotter Inez; mitt isabellfärgade drömföl.
De var de drömmar jag fortfarande hade kvar, som inte hade gått i kras.
De drömmar som gjorde att jag såg solen gå upp ännu en morgon.

2008 fick jag en dålig känsla av fodervärden (J Snäcka) som lämnade väldigt konstiga svar om hästarna och som till sist ignorerade mig, så jag lyckades efter många om och men få reda på stallägaren där de stått uppstallade. Förstå min fasa när jag fick veta att de veckan innan utmätts på exekutiv auktion för att betala hennes stallhyror. Jag hade inte fått vetskap om något problem, så allt blev total chock, och då hästarna haft fodervärd i Skåne medan jag hade flyttat hem till Jämtland så hade jag bara gått på hennes utsago om att allt var bra tidigare.

I panik tog jag kontakt med allt från auktionsförrättare till alla möjliga instanser, för man får ju inte ens sälja hästar utan pass i Sverige – och hästarna var dessutom chippade med mig som ägare.

Jag var knäckt. Försökte med allt. Polisanmälde fodervärden som dessutom hade förfalskat ett kontrakt för att påstå att hon fått dem av mig.

Jag var ensamstående mamma med de enda pengarna jag hade kvar i dessa hästar, och rätten beslutade att det var trovärdigt att jag hade skänkt mina högt älskade hästar, trots vittnen som kunde påtala annat. Trots mailväxling. Trots mitt ord. Inget fungerade. Jag fick fokusera på att överleva, och hoppades att karma någon gång skulle balansera allt. Som polisdotter trodde jag på rättsväsendet i Sverige under hela min uppväxt, och som vuxen fick jag inse att inget av det jag tidigare trott var sant stämde.

Till sist hörde köparna av sig via SWF eftersom de tydligen visst vetat om hästarnas fullständiga namn, fastän de auktionerades ut med okänd härstamning och för några enstaka tusenlappar. SWF förklarade då för mig att de skulle få pass oavsett om jag skickade dem eller inte, och genom att skicka dem kunde jag åtminstone få betalt de hundralappar som det skulle kosta att utfärda nya pass.

Jag var helt förkrossad, men kände att jag inte hade annat val och prioriterade att ha en bra kontakt med köparna, så jag lät dem få passen och bad istället att få köpa tillbaka hästarna om det hände något. Jag fick lovat att jag skulle få köpa tillbaka om de någonsin skulle säljas, just för att jag skötte det på det viset och inte ställde till ett bråk för att de köpt hästarna i ”god tro”, och i min naivitet så trodde jag på dem.

År efter år hörde jag av mig, frågade hur det gick, berättade att jag fanns här för att köpa tillbaka om frågan skulle komma upp.

Inget intresse fanns från köparnas håll att uppdatera mig om hur det gick. Jag fick ibland inte svar alls. Utbrändheten som tog tio år av mitt liv gjorde att jag mest fokuserade på att finna mig själv igen, och försökte ha det fokuset, även om drömmen med hästarna fanns kvar i hjärtat.

Till sist fick jag veta att köparen som köpte Inez hade sålt henne till Danmark. Jag gjorde allt för att försöka finna henne, men då hon dessutom registrerat henne i ett annat namn då jag inte hade hunnit skicka in hennes registreringspapper, så hade jag inget att gå på.

Jag hade ändå hoppet kvar om After All. Hon hade fått det namnet för att hennes mamma Cinderella äntligen hade fått ett stoföl, och jag hade fått köpa henne som en väntjänst av uppfödaren. Hos den nya köparen kallas hon för ”Lady”. Hon var mitt allt. After All var hos en fodervärd men skulle inte säljas, var det sista jag fick veta.

Så kontaktar jag köparen Caroline Andersson i Åstorp igen våren 2019, som jag gjort så många gånger förut, och får efter mycket om och men svaret att hon sålt henne trots vår tidigare överenskommelse – men vägrar berätta till vem, och där började mitt detektivarbete.

Efter mycket om och men fick jag veta att Johanna E i Viken haft hästen på foder och hon påstår att hästen sedan såldes till Caroline Persson som därefter sålde henne i januari 2019. Johanna visste var hon står nu, men ville inte berätta mer än så då hon är vän med Caroline Andersson.

Till slut hittar jag namnet Caroline Persson som har Vantinge Horsecamp, vilket visade sig vara den som sålde hästen till den nuvarande ägaren. Hos Caroline Persson har hon fått problem med muskler i rygg och fått skador i nacke enligt Caroline Andersson vilket gör att den nya ägaren haft ute veterinär för att eventuellt döma ut henne. Vantinge Horsecamp totalignorerar mina meddelanden där jag ber om att få kontakt med köparen, men till sist hör stallägaren Cecilia W i Viken av sig och berättar att hästen står uppstallad där, och där verkar historien sluta för hon vägrar också ge mig uppgifterna till ägaren.

Hästfolk i all sin ära, men att inte ens låta personen som blivit bestulen sin häst få prata med nuvarande ägarna är helt barockt – och för mig är det helt omänskligt att inte göra det man kan för att det ska gå rätt till.

Detta är ett oläkt sår hos mig, och kommer så förbli till den dag hon kommer hem igen.

Älskade After. Du är min sorg. Jag hade hoppats i så många år att du skulle få komma hem igen. Att allt skulle bli bra. Att det sista såret från Helvetesåren skulle få läka, men den drömmen verkar ha gått i kras ännu en gång.

Jag är i tårar.

 

Play Cover Track Title
Track Authors